Fann þetta á einhveri norskri síðu fyrir löngu og vildi deila þessum með ykkur.

En visa jag sjunger för eder,
så låtom oss gråta en tår,
för gossen som tjänte hos Peder
i barndomens sorgtunga år.

Blott arbete, slit och utskällning
Var den arme Linde-Lous dag,
Från gryning till senaste kvällning,
Han mötte blott bannor och slag.

Ung Linde-Lou hade en broder,
En syster han had´ likaså.
De hade ej fader, ej moder,
Så Linde-Lou värjde de små

I Storskogatorpet de bodde,
Och brödet de åt, var av bark.
Var morgon till Peder han rodde,
För Linde-Lou var ju så stark.

Nu skall jag förtälja för eder,
Hur det sedan för dem månde gå.
Den grymme och lömske herr Peder,
Han krossade allt för de små.

Så fager var Linde-Lous syster,
Så liten och nätt som ett rö,
Men framtiden blev henne dyster,
Hon tidigt blev dömd till att dö.

Så giv mig din syster till frilla´,
Sad´ Peder till honom en dag.
´Nej, du får inte göra så illa,
hon är bara femton, så ej henne tag!

´Du giver mig också din broder
att arbeta uppå min gård.´
´Nej, jag haver lovat vår moder
att hålla de små i min vård.

Och lillebror är bara åtta,
För klen för att arbeta än.
Han hjälper mig bara med måtta,
och han är min närmaste vän.´

Till Linde-Lou Peder nu sade:
´Du tror att du är deras bror.
Men din moder en annan nog hade,
Så blott halvbror du är, kan du tro!´

Då sorgen grep om Linde-Lous hjärta.
Han kramade hastigt de två
Och sade, men dolde sin smärta:
´Ack, gråt icke mer, kära små!

Den onde herr Peder har smädat,
Vår älskade moders namn.
Jag aldrig förut haver hädat,
Men nog skall jag hämnas den skam!

Den onde herr Peder har lovat
Att från oss taga allt vi har,
Om han icke får er som han hotat,
Men jag har nu gett honom svar.

Nej, aldrig jag låter er fara,
Det lovte jag mor på mitt ord.
Ni alltid hos mig måste vara,
Vi ensamma syskon på jord.

Ni delar mitt bröd och min boning,
Som vi alltid har plägat, vi tre.
Om Peder oss visar förskoning,
Vi klarar oss nog, ska ni se.´

Till torpet kom Peder så dyster,
Medan Linde-Lou var på hans gård.
Han skändade Linde-Lous syster.
Hur kunde han vara så hård?

Då lillebror sökte försvara
Sin syster mot så grym en man,
De båda han dödade bara,
Och sedan så hastigt försvann.

Då Linde-Lou detta fock skåda,
En hårlock blev vit såsom snö.
´Nu Peder har dödat dem båda!
Ack bara jag själv finge dö!

Men först ska jag hämnas de arma,
De stackars oskyldiga små.
Må himlen sig sedan förbarma
Över själarna till dessa två

Han begravde dem djupt uti skogen.
Små blommor han satte därpå.
Så tänkte han ge sig till gården
Att hämnas de syskonen små.

Men vid stranden där väntade Peder
Med stocken redo till slag.
Och Linde-Lou blev slagen neder,
Han banesår fick denna dag.

Men till gravarna hade han hunnit,
Uppå dem han segnade ned.
Och långt innan solen upprunnit,
De död var blivna nu tre.

Till himmelen foro de alla,
Men blommor på graven månd´ gro.
Nu haver I lyssnat, I alla,
Till sagan om ung Linde-Lou.